Den 24e maj 1567 skedde något oerhört på Uppsala slott. Kungen, Gustav Vasas äldsta son Erik, hade låtit fängsla en rad adelsmän för konspiration mot honom. Främst bland dem var Svante Sture och hans söner. Greven Svante Sture var inte vem som helst. Han var son till Sten Sture, som stupade på isen, och Kristina Gyllenstierna, som ledde försvaret av Stockholm och vars löften danske kungen och biskop Trolle bröt när de ställde till Stockholms blodbad. Detta var med andra ord gräddan i den Svenska eliten, och en ätt som fram till nyligen hade styrt landet.
Kungen besökte Sture-sonen Nils cell, för att be honom om förlåtelse. En bit in i samtalet drog kungen plötsligt sin dolk och högg ned Nils. Därefter rusade han upp ur fängelsehålorna, och beordrade sina män att döda alla fångar, ”utom herr Sten”. Hans kapten kunde inte avgöra vem han menat, så två män med förnamnet Sten skonades.
Eriks gamle lärare Dionysius Beurreus försökte tala sans med honom, men kungen beordrade att vakterna skulle döda den gamle mannen. Sedan sprang Erik XIV till skogs och återfanns först flera dagar senare. Han var förvirrad, yrande, förklädd och flera mil från Uppsala.
Episoden hjälpte knappast Eriks grepp om makten. Droppen som fick bägaren att rinna över för den svenska adeln var dock inte morden. Det var när Erik en tid senare gifte sig med en bondeflicka, Karin Månsdotter. Erik avsattes, fängslades, och lär enligt traditionen ha blivit mördad med förgiftad ärtsoppa.

Såpoperan ”Huset Vasa” var långt från över än. För Karin Månsdotters del blev hon indragen i Klubbeupproret, som delvis var drivet av Gustavs son Karls försök att ta makten från Sigismund, som var son och arvinge till Eriks bror Johan. Efter sin korta tillvaro som Sveriges drottning drog hon sig tillbaka till Finland. Där var hon så populär bland folket, att det sägs att när ett argt uppbåd kom till hennes grind räckte det med att hon gick ut och såg på dem. Folkskaran kände igen Karin, och fortsatte utan ett ord för att elda upp nästa gård istället.