Filip VI konfiskerade Guyenne, ett område som tillhörde den engelska kronan. Kriget som blossade upp runt det övertrampet skulle komma att vara i över hundra år, när en lång rad av engelska kungar krigade för sitt anspråk på den franska kronan.

Vi kommer in i historien mot slutet av den här perioden.

Den franske kungen, Charles VI av hus Valois, hade börjat sin bana som “Den Älskvärde” (le Bien-Aimé), men hade med tiden fått namnet “Den Galne” (le Fou). Medan den engelska kungen Henry V vann enastående segrar i norra Frankrike, bland annat det superkända slaget vid Agincourt där de engelska dysentrisjuka och utmattade långbågsskyttarna under hans ledning besegrade en mångdubbelt större styrka av franska riddare, käbblade de två stora faktionerna, Armagnace och Burgundi med varandra. Under en fredsfest de två faktionerna emellan fick den burgindiska hertigen en yxa i ansiktet, varvid burgundierna gick över till den engelska kungens sida en masse.
”Den Galne”, som var övertygad att han själv var gjord av glas och var dödligt rädd att bli krossad av den lättaste stöt, fann en kompromiss med den ärrade superkrigaren Henry. Den engelske kungen gifte sig med den franska prinsessan Catherine, och efter ”Den Galnes” död skulle Frankrike-England styras av husen Lannister… ursäkta, Lancaster och Valois i union. Mycket riktigt fick de snart ett barn, som med tiden skulle bli Henry VI. Olyckligt lite tid, skall tilläggas.
Men som alla stora medeltidskrigare av rang sket Henry ihjäl sig (han fick dysentri). Den engelska kungen var nu ett litet spädbarn, och dessutom hade hans morfar överlevt pappa med någon månad.
”Den Galnes” son, Charles, Dauphin av Frankrike(fråga mig inte varför en fransk tronarvinge kallades ”delfin”), såg sitt tillfälle att återfå tronen som halkat iväg till syrrans lilla barn. Eftersom fadern överlevt svågern, och den engelska kungen knappt ens kunde gå ännu, så hade han en rimlig politisk och legal chans.
En annan person som föreställde sig Charles på tronen var en helt vanlig bonnflicka från Domrémy, vid namn Joanne. I religiösa syner fick hon för sig att resa till Charles och återföra tronen till honom. Utan varken rang, pengar eller inflytande, under en tid då varken kvinnor eller bönder hade något att säga till om, kläddes hon i rustning av Charles och red i spetsen för hans armé.
Efter ett tag, och många segrar, tillfångatogs hon av burgundierna. De var givetvis inte speciellt vänligt inställda till Armagnace (de hade inte glömt yxan i ansiktet), men erbjöd ändå Charles att köpa tillbaka sin krigshjälte.
Charles vägrade att betala.
Istället såldes Joanne till engelsmännen. De dömde henne i en domstol till brottet att ha burit manskläder, och brände henne denna dag, den 30 maj 1431 på bål inte en gång, utan två gånger. Syftet var att det inte skulle finnas något kvar av henne som fransmännen kunde samlas kring. Utan så mycket som en benbit kvar av henne spriddes hennes aska sedan i en flod.
Joanne blev 19 år gammal.
Fransmännen som samlats runt Joanne när hon levde hade inga besvär att göra det runt minnet av hennes martyrskap heller. Snart var engelsmännen besegrade, och Charles åträdde tronen som Charles VII. Det hundraåriga kriget var över.
Engelsmännen återvände hem och underhöll sig med ett eget inbördeskrig, mellan husen York och Lannister… ursäkta, Lancaster.
Stora drivor av legosoldater/rövare, som under hundra år hyrt ut sina vapen till högstbjudande (eller plundrat för sitt uppehälle när de inte hade något jobb), letade nu efter ny anställning. Massvis med erfarna soldater forsade ut över resten av kontinenten och eldade på konflikter, bland annat i Italien.

Joanne d’Arc blev en fransk nationalsymbol, och kanoniserades av den katolska kyrkan många hundra år senare. (1920)