Nu kommer vi tillbaka till saker som jag talat om tidigare. Jag börjar med en kort återkoppling, så vi alla är på banan.

Som om Japansk-Ryska kriget och historien om den andra Stillahavsflottan inte var illa nog, med avslitna kablar, försvunna fartyg, nära-på-krig-med-europeiska-makter, könssjukdomar, vilda djur och ett svidande nederlag i slutet… så finns det nämligen mer och tala om där. I kölvattnet (höhö) efter slaget vid Tsushima och Andra Stillahavsflottans katastrofala nederlag kokade missnöjet i Tsarens Ryssland.
Efter att Östersjö-flottan och Svarta Havs-flottan plundrats på fartyg och manskap för att sätta ihop Andra Stillahavsflottan, (som skulle undsätta den som av japanerna stängts inne i Port Arthur), fanns det betydligt färre fartyg, och betydligt mindre erfarna befäl, kvar i Svarta Havet.
Tsaren Nikolas II är än idag en av de rikaste männen genom världshistorien, men imperiets tre flottor var ändå underfinanserade, och fungerade huvudsakligen som en plats där han kunde ge fina officers-titlar till de nära honom. Ett sätt att lösa bristen på rubel var att bygga färre men mer slagkraftiga fartyg.
Potemkin, som fått sitt namn från Katarina den Storas älskare Grigori Potemkin, beställdes av den ryska marinen 1895. Specifikationerna ändrades iderligen under arbetets gång, men hon levererades som en pansarkryssare med kraftiga kanoner som man trodde skulle passa förhållandena på det relativt lilla Svarta Havet. 1905 var hon färdig, precis lagom till att bli hopplöst omodern i och med britternas revolutionerande Dreadnaught som sjösattes 1906. Och precis lagom till besvikelsen och upprorsviljan som spreds genom den ryska militären i och med allt stryk de fick av japanerna.
Revolutionsgruppen ”Centralkommittén för Socialdemokratiska Omorganisationen av Svartahavsflottan”, eller ”Tsentralka” planerade ett helomfattande myteri inom Svarta Havs-flottan, för att sedan använda fartygen för att understödja de många upploppen i den kokande regionen. Planerna gick i stöpet i och med dagens händelser den 27:e juni 1905, där Potemkins besättning gjorde myteri tidigare än planerat.
De 763 besättningsmedlemmarna kokade av missnöje efter att befälen försökt ge dem borstj med ruttet kött (som var fullt med fluglarvet) att äta. Under pistolhot försökte en officer tvinga i manskapet maten, vilket slutade med att han och sju av fartygets åtta officerer dödades av besättningen. Besättningen tog snabbt över även torpedbåten Ismael.
Sedan satte man röd flagga, och seglade mot Odessa. Där var befolkningen i uppror. Myteristerna valde att inte gå i land och hjälpa de uppretade folkskarorna, utan stannade för att vänta på att fler fartyg från myteriet skulle ansluta sig.
Två grupper med fartyg skickades till Odessa, för att tvinga Potemkin att antingen ge upp, eller sänka sig själva. Den första gruppen… vände om. Den andra gruppen lade sig i Odessas hamninlopp, men såg bara på medan Potemkin ångade ut på havet igen. Kaptenen på ett av dessa fartyg beordrade att skeppet skulle ramma Potemkin och att de skulle detonera sina ammunitionsmagasin, men besättningen (rätt förståerligt) blankvägrade. Därefter ångade fartyget Georgij Pobjedonosets efter Potemkin för att göra henne sällskap, men tsartrogna besättningsmän stoppade myteriet efter några timmar och körde fartyget på grund.
Potemkin åkte till Rumänien för att begära kol och proviant. Rumänerna vägrade. Potemkin åkte tillbaka till Krim för att trakassera småorter med sina kanoner, men de fick inte mycket där heller. Under ett försök att stjäla kol dödades huvuddelen av de landstigande av en liten grupp med vakter.
Potemkin återvände till Rumänien, där besättningen erbjöds asyl, ifall de gav ifrån sig pansarkryssaren. Man gick med på det, men sänkte fartyget i hamnen. Inte för att det gjorde så mycket, eftersom hamnen var så grund att hon bara lade sig på bottnen utan att däcket ens hamnat under ytan.
Ryssarna återtog Potemkin, och trots att hon var omodern trots sitt nyskick tjänstgjorde hon i första världskriget.
Myteriet på Potemkin ansågs av revolutionärerna som en förelöpare till revolutionen, och händelsen dramatiserades i en berömd stumfilm 1925.