Planerna att ena de tyska staterna till ett rike var många och långtgående. Dessutom fanns det åsikter om vad detta rike skulle omfatta, och kanske mest betydande, vem det var som skulle bestämma. I norr fanns Preussen. I söder fanns Österrike med Habsburgaren (ja, DE igen!) Franz Joseph, och efterhand hans otroligt intressanta kejsarinna ”Sisi”, i spetsen.
De två makterna brakade nästan ihop under Hesse-krisen 1850, men Preussen hade inte varit beredda och tvingades till många kompromisser med Österrike som de inte var beredda på.
1850 fanns det en politiker i Preussens Landstag, som vid den tiden var emot enandet av Tyskland. Han ansåg att det skulle resultera i att Preussens kung, som han var trogen, skulle förlora sitt inflytande. Denna politikers namn var Otto von Bismarck. Under åren som kom, år som var fyllda med maktkamper med andra ädlingar som ibland resulterade i dueller, ändrades han uppfattning. Han gjorde karriär som ambassadör i Ryssland, och fortsatte att göra sig opopulär bland alla förutom kungen genom att benhårt stå kvar vid dennes sida.
1864 hamnade Österrike och Preussen i krig med Danmark, och gick segrande ur konflikten. Bismarck, som klivit allt högre upp i styret, var drivande i kriget mot den nordliga grannen. Nu blev det hela mer komplicerat, i och med att Franz Joseph krävde en del av de ”erövrade” landområdena för sin del i segern.
1866 blev det krig mellan de tidigare allierade. Österrike som verkade för en Stortysk lösning (som inkluderade Österrike) samlade flera tyska stater runt sig. Preussen, och den Lilltyska lösningen fick framförallt hjälp ifrån Italien. I början av ”7 veckors-kriget” som det skulle komma att kallas blev Bismarck skjuten fem gånger av en attentatsman, trots att han repade sig snabbt.
Den 3:e juli 1866 vann Preussen en stor seger mot Österrike vid Königgrätz. Trots att kungen yrkade för att fortsätta trycka till Österrikarna, var Bismarck medveten om Österrikes styrka, och orolig att Frankrike skulle blanda sig in i kriget på deras sida. Därför yrkade man på en snabb och ”mjuk” fred, där Österrike inte förlorade några områden, där det inte hölls någon segerparad, och där man gjorde allt man kunde för att så snabbt som möjligt återställa goda relationer med Fran Joseph.

I början av nästa decennium vann en Preussen-ledd allians det Fransk-Tyska kriget, och Preussens kung utropades till Kejsare av (lill-)Tyskland i Spegelsalen i Versailles.

Det hade kanske varit bra med en ”mjuk fred” även där, eftersom Frankrike därefter var hängivna motståndare till allt tyskt, även i det omvälvande Första Världskriget.