Det första korståget utlystes av Påve Urban II år 1095. Eldande tal, ”Deus Vult” och allt det där. Syftet var att hjälpa den romerska kejsaren Alexios I Komnenos , som just då blev angripen av turkar i Anatolien. Korståget åkte dit, hjälpte till lite grann, innan det svängde tvärt söderut in i Levanten och erövrade Jerusalem, som inte ens hölls av turkar utan styrdes av Fatimid-kalifatet (som inte alls var fiender till kejsaren och var fullständigt orelaterade till situationen Anatolien). Några andra som inte alls var beredda på att bli angripna av det här korståget var judar i Tyskland. Det var nämligen inte bara riddare och furstar som hörsammade Urban II, utan även vanliga kristna med inga eller små medel. De saknade dock helt organisation och finanser, och kom bara till Tyskland, där mord av judar fick anses vara ”nära nog” innan alla åkte hem igen.
Tvärt emot både Påven i Roms och Kejsaren i Konstantinopels önskningar grundades nu flera korsfararstater i Levanten och det heliga landet (men inga i Tyskland (ännu)). Och i Anatolien bör tilläggas! Det vi riktar blickarna mot i dagens händelse är Kungariket Jerusalem. Det riket bestod i nittio år, så vi lämnar dem en stund för att prata om det andra korståget.
Det andra korståget utlystes efter att seljuk-generalen Zengi anföll korsfaratstaten Edessa. Det andra korståget ballade ur och anföll istället Damascus, som var en av Edessas främsta allierade. Det gick käpprätt åt helvete.
Från Zengis imperium kom den briljante Saladin, som genom skickligt politiskt manövrerande lyckades ta sig från en assistent till ett sändebud, till Sultan över både Egypten och Syrien. Däremed grundande han Ayyubid-dynastin. Efter att Kungariket Jerusalem anfallit en karavan vändes Saladins blickar ditåt, och han red dit med sin armé.
Den 4:e juli 1187 stötte Saladins armé ihop med riddarna från Jerusalem, som tjänade kungen Guy de Lusignan. Slaget stod vid ”Hattins Horn”, en utslocknad vulkan intill en gammal romersk väg som var en viktig farled. Saladin lyckades vid Hattin antingen döda, eller fånga in, huvuddelen av den kristna hären. Jerusalem hade samlat ihop så många av sina soldater inför striden, att Saladin i princip bara kunde rida in och ta över 53 fästningar och bosättningar, eftersom det inte fanns någon där att försvara dem. På samma sätt blev belägringen av Jerusalem enkel för honom, och han förhandlade till sig staden i oktober samma år.
Påven Gregory VIII utropade därför det tredje korståget och manade till kristen och européisk enighet (fniss).
Den Tysk-Romerska kejsaren trillade i en flod och drunknade. Den franske kungen stack hem tidigare för att han skulle kunna ta över den engelska kungens länder i Frankrike. Den engelska kungen, Rickard Lejonhjärta, hade all den sociala gracen hos en elefant i en porslinsfabrik, och gjorde sig ovän med allihop. Han anställde lönnmördare (med det väldigt bra namnet Assassins Order) att mörda Jerusalems kung, drev fram och tillbaka till Cypern och åkte sedan hem tidigt för att skydda sitt rike från Frankrike. Eller… Han skulle åkt hem om han inte hade varit ovän med hela Europa och hamnade i ett fängelse i Österrike istället. (Tänk på det när ni ser Disneys Robin Hood, vad den rättmätige brodern till Prins John håller på med under filmens gång, och varför han inte är i England. Tänk även på att John behövde betala den fenomenala lösensumman på 150000 silvermark för att få loss sin bror.).

Nu för tiden är det många som romantiserar korstågen: De tre första korstågen var de mer framgångsrika, och de som NÄRMAST åstakom vad man ville göra. Det fjärde gjorde nästan precis tvärt om mot vad de borde gjort. De andra var i stort sett en lång rad av religiösa mord, ädlingars käbbel, och miserabel dysentri.