Den 3:e september 1260 skedde en riktig kamp mellan giganter vid Ain Jalut. I Saladins Egypten hade så sent som 1250 ett uppror skett, där en hel instution av slavkrigare och -administratörer tog makten och tillsatte en slav-sultan. De här slavarna kallades ”mamlukerna”, från arabiska ordet för ”ägd”.
Saken med de här krigarna var att de var otroligt duktiga.
Vid samma tid kom från öster världens skräck, mongolerna. När Khalifen inte drog sitt strå till stacken enligt deras allians avtal, invaderade mongolerna Mesopotanien från flera håll samtidigt. 1258 skövlade de civilisationens pärla vid den tiden, Bagdhad. Nu när det mäktiga khalifatet var krossat, skickade mongolerna sändebud till upprors-slavarna i Egypten att de skulle böja sig för Khanens makt.
Sultanen rådgivare, Qutuz (den verkliga makten bakom tronen i över två decennier fram till nu) svarade med att spika upp sändebuden ovanför Kairos stadsportar. Med hotet av den analkande mongol-hären som förevändning avsatte han den 15-årige sultanen, och tog själv kontroll över både tronen och den slagkraftiga militären. Det var kanske lika väl, för Qutuz var en riktig veteran, och hade bland annat varit instrumental i att krossa det sjunde korståget.
Mönke Khan själv hade stupat i striderna mot Song i Kina. När krigsherren Hulagu hörde om detta tog han huvuddelen av sin mongol-armé med sig hela vägen tillbaka till Mongoliet, och lämnade efter sig kanske tiotusen mongoliska elitkrigare. De var absolut inte ensamma. För att fylla ut deras linjer fanns krigare från Georgien, och från Nya Armenien. Ledare för den här kvarlämnade hären var den kristne fälthärren Kitbuqa.
Qutuz hade nu ett gyllende tillfälle. Han tog sina mamluk-krigare, superbepansare tunga ryttare och snabba hästbågskyttar, med sig från Kairo och red i snabb fart mot Palestina. Med sig hade han generalen Baibars (som vi hört om förut). Kitbuqa vände sin här söderut för att möta dem.

Slaget var mästerligt utfört från Qutuz sida. Baibars hade gömt sig i området när han varit på flykt tidigare och kände det som sin egen ficka. Hans uppgift var att strida länge och intensivt mot mongolerna, och att sedan fejka en reträtt upp i bergen där Qutuz väntade på att omringa dem. Planen gick i lås!
Trots detta stred mongolerna som lejon. Qutuz insåg att de var på väg att bryta igenom omringningen. Detta var den enda chansen han hade. Han slet av sig sin hjälm så att hans mannar skulle känna igenom honom, kallade på Allah och red sedan i täten in bland mongolerna.
Striderna rasade länge därefter. Kitbuqa och huvuddelen av hans elitkrigare stupade, och vasall-krigarna flydde.

Qutuz åstakom någonting som inte många andra gjort. Han orsakade ett permanent nederlag för mongolerna, ett som de aldrig hämtade sig från i väst.

Qutuz mördades strax efter triumfen vid Ain Jalut och ersattes av den briljante Baibars. Baibars krossade Tempelriddareordern, och ledde sina styrkor in i Nya Armenien. I Mongoliet steg Kublai Khan, Khanernas Khan, upp på sin farfars tron, och skulle regera det fullständigt enorma imperiet in i sin guldålder.

Mamluk-Egypten skulle bestå som regionens stora makt, fram tills att det på femtonhundratalet föll spektakulärt för osmanernas invasion.