Roms förste kejsare Augustus ville att Tiberius skulle åka till Germanien och leda hans krig där. Den briljante Tiberius, som Augustus litade på till den grad att han utsett honom till sin arvinge, ville egentligen bara leva i fred på Rhodos.
Men det var inte bara Germanien som var ett problem. Ett enormt uppror blossade upp på Balkan. Den motvillige Tiberius flyttades tillbaka dit från Germanien, och besegrade dalmaterna vid floden Bosna (i vad som idag är Bosnien-Hezegovina). Oroligheterna i regionen krävde enorma resurser. Hela femton legioner, halva Roms fenomenala krigsmakt, var ditkallade för att kväsa upproret.
Bara några dagar efter att situationen i Balkan var uppstyrd, mot slutet av sommaren år nio, skedde något oerhört, som även är vad vi skall tala om idag. Tiberius ersättare, Publius Quinctilius Varus, hade haft en ganska händelselös sommar-säsong i Germanien, där han mest ägnat sig åt diplomati och åt att hålla situationen flytande. Med situationen i Balkan gick kriget i Germanien helt enkelt på sparlåga. Men precis när det var dags att flytta armén tillbaka till vinterlägret (logistiken på den här tiden erbjöd helt enkelt inte möjligheten att föra krig under vinterhalvåret) började det mullra bland Angrivarii-folket. Hellre än att låta dem förbereda sig under hela vintern beslutade sig Varus att krossa dem på vägen tillbaka. Om de tog sig in i de mörka skogarna, bort från den säkra leden tillbaka till lägret, kunde de krossa kampviljan hos Angrivarii på vägen.
Med sig hade Varus Legionerna XVII, XVIII och XIX. Dessutom hade han med sig sex Auxilia-kohorter och tre enheter kavalleri. Auxiliärerna var inte romare, utan bestod av hjälptrupper från andra folk, som galler och germaner. De fyllde funktioner som legionärerna själva inte riktigt uppfyllde. Totalt var de kanske 25000 man.
Bland Roms Auxilia-trupper hade en german vid namn Arminius fått sin utbildning. Han stigit inom graderna, och blivit väldigt förtrott med hur Roms här fungerade. Varius kände inte till att Arminius återvänt hem, och samlat flera folk under sig. Arminius planerade ett långt och plågsamt uppror, för trots att han hittat många allierade, och Tiberius tagit med sig många soldater till Bosnien-Hezegovina, så var romarna fortfarande både fler och bättre utrustade.
Under tre geniala dagar anföll, lurade och ansatte de germanska trupperna legionerna som dumdristigt gett sig in i den mörka täta Teutoburger-skogen. Den här dagen, den första av dem, insåg Varius att loppet var kört, och tog sitt liv. Den 11:e september hade de sista soldaterna stupat. Legionerna blev utplånade i grunden. Några få kom undan, men de som överlevde striderna i skogen offrades till germanernas gudar eller levde resten av sina liv som slavar.

Långt senare kunde Augustus fortfarande som en gammal man plötsligt skrika ”Quinctilius Varus, ge mig tillbaka mina legioner!”. Inga nya legioner fick någonsin numren XVII, XVIII eller XIX för att hedra de fallna. Slaget var så avgörande att Rom inte expanderade bortom Rhen på hela 200 år efter händelserna.