I september 1983 var relationerna mellan NATO och Warsava-pakten minst sagt kyliga. USA hade nyligen ersatt sin flotta med Pershing I-missiler i västra Europa med modernare Pershing II-missiler. De var kapabla att slå mot mål på medelavstånd in i öst-blocket inom 10 minuter.
Den sovjetiska krigsmaktens analys var att de inte hade någonting att sätta emot Pershing-hotet. Det fanns helt enkelt ingen möjlighet att skjuta ned missilerna så snart de hade lyft. Man uppdaterade därför doktrinen därefter: Den sovjetiska idéen var nu att utdela det första slaget, eller om det var för sent, avfyra allting man hade som hämnd.

Den stående ordern var att skjuta allting man hade vid minsta tecken på angrepp!

Ingenting blev direkt bättre av att Sovjetunionen precis skjutit ned ett koreanskt passagerarflyg, på vilket färdades en amerikansk politiker, och därmed dödat alla ombord.
Det är den bakgrunden vi skall ha i åtanke, när vi sätter oss in i Stanislav Petrovs situation, där han satt i Serpukov 15-bunkern utanför Moskva. Han läste av de varningssystem som fanns i form av satelliter och radar-system. Den 26:e september 1983 signalerade systemet att fem NATO-missiler blivit avfyrade.
Historien går isär huruvida han sade något till överordnade omedelbart, eller om han väntade till efter incidenten. Oavsett vad bedömde han att systemet måste vara missvisande.

Petrov sade senare i en intervju att anledningen till att han fattat beslutet han gjort, och frångått doktrinen, var att han inte såg logiken i det hela. Ett NATO-angrepp på sådan liten skala som fem atombomber var en bisarr idé.

Det visade sig senare att systemet givit utslag på solens strålar som bröts i högt liggande moln. Det är inte enda gången världen befunnit sig sekunder från ett fullskaligt kärnvapenkrig.

Låten är från 1983!