Den 24:e maj 1930 landade Amy Johnson sitt plan i Darwin i Australien. Det gjorde henne till den första kvinna som flugit solo mellan England och Australien.
Hon fick upp ögonen för att flyga som en hobby, och drogs omedelbart in i det. Bara året innan Australien-flygningen tog hon sitt certifikat. Flygplanet fick hon av sin far.
Amy flög ofta ensam, eller tillsammans med sin make. Maken hade friat till Amy första gången de sågs, efter att de suttit i en cockpit tillsammans i åtta timmar. Både hon, och paret tillsammans, skulle med tiden sätta många nya rekord och slå många gamla.
När kriget kom rekviderades flygplanen i firman som Johnson flög för, och hon stod arbetslös. Efter bara två månader gick hon med i det nygrundade Air Transport Auxiliry (ATA), en frivilligorganisation som transporterade flygplan. De flög skadade flygplan för reparation, eller helt nya till fabrikerna där de skulle få sina vapen installerade.
Den 5:e januari 1941 flög Johnson en Airspeed Oxford. Vädret var fruktansvärt, och hon kom ur kurs. Till slut hoppade hon ur planet med sin fallskärm, och landade i det iskalla vattnet i Herne Bay. Ett ballongankringsfartyg kom till hennes undsättning. Sikten var nästan obefintlig av den täta fallande snön, och sjön var hård. Sjömännen stod på en fender på aktern till sin ångare och försökte kasta rep till Amy, som var för svag för att nå dem.
Löjtnanten som hade befälet ombord hoppade i vattnet, men det sista man såg av Amy var när hon drogs in i fartygets propellrar och försvann. Folk som var där rapporterade att de såg något som såg ut som en andra kropp. Löjtnanten nådde denna, och hängde utmattad kvar på den ett kort tag innan han släppte den och drogs ombord. Det iskalla vattnet fick honom att förlora medvetandet och han vaknade aldrig igen.
På senare år, efter ett erkännande, har det förekommit en teori att Amy sköts ned av britterna. Hon skulle ha uppgivit fel säkerhetskod flera gånger, och blivit nedskjuten i tron att hon var en fiende.

Amy Johnson blev 37 år.