Efter det första världskriget begränsades storleken på krigsfartyg till runt 20000 ton. Bismarck, en bjässe på 45000-50000 ton, var ett tydligt stolthetsprojekt från Nazi-Tyskland, och ett lika tydligt långfinger till allt vad internationella överenskommelser hette. Skeppet var svulstigt, otroligt dyrt, men utan tillstymmelse till en tvekan en farlig motståndare för vilket annat skepp som helst med sina enorma kanoner och tjocka pansarbälte.
24:e maj 1941 rök några brittiska och tyska fartyg ihop med varandra. På ett otroligt avstånd träffade Bismarck den brittiska flottans stolthet Hood. Skottet tog så illa att Hood sänktes nästan omedelbart. Striden pågick bara i fyra minuter. Alla kaptener som ens funderade på att slåss mot Bismarck måste ha haft detta i bakhuvudet.
Churchill utropade då en jakt på Bismarck. Nu handlade det om att återvinna den förlorade prestigen och hämnas på det väldiga slagskeppet. Allting den mäktiga brittiska flottan kunde uppbringa började leta efter fartyget.
Ett av skeppen var inte brittiskt.
I september 1939 anföll Tyskland och Sovjetunionen tillsammans Polen. Polackerna slogs som lejon, men trots detta besegrades landet snart. Det var trots allt klämt mellan två övermakter. Men polackerna hade inte tänkt sluta slåss.
Jagaren ORP Piorun hade byggts i Skottland under ett annat namn, HMS Nerissa. Men när Polen föll lånades den ut till de polacker som fortsatte att slåss för de allierade genom hela kriget. Hon fick ett nytt namn och en helt polsk besättning. Piorun (Åskviggen) och hennes mannar utmärkte sig. När hon låg för reparationer i en hamnstad skyddade hon den mot Luftwaffes flygbombningar.
Piorun var ett av de första skeppen som upptäckte Bismarck. Inför Bismarck var Piorun obetydlig. Hon hade ingenting som riktigt kunde bita på slagskeppets pansar, som fick hennes egna att likna ett äggskal, och hon vägde kanske 4-5% av vad det tyska monstret gjorde. Hennes order var tydliga; hon skulle hitta skeppet, meddela flottan, och skugga det. Mer slagkraftiga brittiska skepp fick ta upp striden.
Men Piorun gjorde något helt annat. Hon satte full fart upp mot Bismarck. Den tyska besättningen på Bismarck, när de antog stridspositioner, kunde se ett enda av de små fartygen komma rakt mot dem, och vända bredsidan och alla sina kanoner dem. Hennes kommunikationsljus och radio signalerade en enda sak om och om igen.
”Jag är polack.”
Striden pågick länge. Piorun ignorerade alla order att dra sig tillbaka, hela tiden signalerandes samma sak. Hon sköt med allting som fanns ombord. Sina lätta kanoner, luftvärnskanonerna, kulsprutorna. Allting. Bismarcks stora granater piskade upp havet runt Piorun i stora vita vattenkaskader, men ingenting träffade henne. Polackerna stod på däcket och sköt med gevär och pistoler mot den osårbara bjässen, medan ett band tagit fram sina instrument och spelade den polska nationalsången. De kastade saker åt Bismarcks håll, och vrålade oförskämdheter. Det var först när Piorun fick slut på både bränsle och ammunition som hon slutligen drog sig tillbaka.

Efter att brittiska flottan sänkte Bismarck i det berömda slaget som började denna dag, den 26:e maj 1941, upptäckte man en sak. Bismarck hade skjutit nästan all ammunition som fanns ombord, men hade inte träffat någonting. Ingenting alls.
Besättningen var helt utmattad efter att ha blivit trakasserade av en ursinnig polsk jagare hela natten.