Efter att Ghenghis Khans här passerat Persiska Irak skickade generalerna Jebe och Subutai ett brev till Khanen där de bad om tillstånd att ta sina arméer upp norrut via Kaukasus. De ville göra en sidostickare i några år för att sedan återvända till resten av styrkorna. Medan de väntade på svar, för det tog lång tid för ett brev att passera det väldiga rike som Ghenghis hade erövrat, anföll de Georgien.
Men svaret kom, och Jebe och Subutai fick tillåtelsen de ville ha. De anföll Kumanerna, ett skickligt ryttarfolk, och drev deras kung, Khan Koten, på flykt.
Koten flydde till sin svärson Mstislav Den Djärve, som lovade honom hjälp mot mongolerna. Fursten skapade en allians med många andra Rus-furstar, däribland Mstavislav III av Kiev-riket. Tillsammans satte de ihop en enorm och slagkraftig här, som inte bara var erfaren och vältränad, utan även fyra gånger större än mongolernas.
De följde i den mongoliska styrkans spår av plundring, och besegrade gruppen som skyddade inkräktarnas rygg. De tvingade mongolerna med sina snabba hästar på reträtt, och förföljde dem i nio långa dagar, fram till floden Kalka som ligger i vad som idag är östra Ukraina.
När de utspridda förföljarna insåg att det var en list var det för sent. Klämda mellan floden, och en mongolisk armé som hade samlat sig och gjort sig redo för strid i en vansinnig fart, var katastrofen ett faktum. Denna dag, den 31:a maj 1223, flöt Kalka röd med blod. Ruserna och Kumanerna led en fruktansvärd förlust. En samtida skrivare säger att bara var tioende soldat återvände hem.
Jebe och Subutai höll sin segermiddag på en träskiva. Under den låg de rus-furstar de fångat, som kvävdes och krossades av festen ovanför.

Efter händelserna vid Kalka-floden flydde många kumaner sydväst till vad som idag är Ungern. Mongolgeneralen Subutai återvände till Ukraina femton år senare, tillsammans med sin kollega Batu. De två härförarna besegrade och lade då under sig hela Kiev-rus-riket. Denna andra gång hade de med sig en sex gånger så stor mongol-här.