Manfred föddes i en del av Preussen som idag är en del av Polen, i en adlig familj. Som barn älskade den unge friherren att rida, och var en skicklig gymnast. Han vann flera priser, framförallt i barr.
De tre pojkarna, Manfred, Lothar och Bolko, brukade stryka runt i skogarna runt familjens gods, och jagade vildsvin, hjort, fågel och älg. Vid elva års ålder blev han kadett vid en militärskola, och blev senare en del av ”Ulanen-Regiment Kaiser Alexander der III. von Russland (1. Westpreußisches) Nr. 1”, en lätt kavalleritrupp som slogs främst med lansar. Hans bana verkade utstakad.
När Det Stora Kriget kom var han lite överallt. På västfronten. På östfronten. Han var befälhavare för de lätta beridna spanarna, som snabbt visade sig omoderna när fronten låstes fast i skyttegravar, taggtråd och kulsprutenästen.
Ryttartruppen löstes upp, och ett tag sprang Manfred med meddelanden mellan olika grupper. Han hatade det. Det sista strået kom när han ombads att förflyttas till logistikavdelningen, varvid han skrev ett brev om att bli flyttad till det unga flygvapnet. I ansökan skrev han de berömda orden:

”Jag har inte dragit i krig för att plocka ost och ägg, utan för ett annat syfte.”

Han började inom spaningsflyget, men fick blodad tand på stridsflyg när han denna dag, den 17:e september 1916 sköt ned sitt första plan, en nedskjutning som inte brukar räknas in i hans segrar eftersom den inte kunde bekräftas.
Han övertalade sin bror Lothar att komma med honom. Lothar tackade ja, och var en modig, akrobatisk pilot, bra mycket våghalsigare än vad Manfred var. Efter sin 16 (bekräftade) luftseger fick Manfred Preussens högsta utmärkelse, och tillgång till sin egna flygtrupp.
När Lothar gjorde honom sällskap i flygtruppen blev propagandamaskinen eld och lågor. Två modiga bröder flygandes tillsammans! Det kunde inte bli bättre! Flygarna flyttades mellan olika avsnitt där de behövdes bäst, i en brokig skara med plan och udda tält. De fick snart smeknamnet ”Den flygande Cirkusen”, för sina halsbrytande konster, de knasiga tälten, och alla färgerna. Manfred själv målade sitt ledarplan illrött. Och det är så i ett illrött plan historien skulle komma ihåg honom.
Den 20 april 1918 sköt Manfred von Richthofen ned sitt 79 och 80 (bekräftade) fiendeplan. Detta skulle vara hans sista segrar. Dagen efter sköts den Röde Baronen ned. Han hade slagits tillsammans med sin kusin (som satt i ett annat plan), mot brittiska flygaress när en välriktad kula från marken genomborrade hans plan och hans hjärta.

Manfred von Richthofen blev 25 år gammal.