I början av 600-talet pågick en kamp mellan två giganter. Rom med sitt säte i Konstantinopel, och Sassanid-perserna med sin huvudstad i Ctesiphon (en stad i vad som idag är Irak som tjänade som imperiets huvudstad i mer än 800 år, innan Bagdhads uppgång).. Men i Arabien föddes en profet, vars erövringar snabbt skulle ändra spelbrädet kapitalt.
Medan Muhammed levde hade hans generaler i stort sett erövrat hela den Arabiska Halvön. Profeten dog år 632, varvid Rashidun-kalifatet tog vid, med en rad av Kalifer. Muhammeds barndomsvän Abu Bakr slutförde erövringen av halvön. Sedan skickade han sin general, Khalid ibn al-Walid, norrut mot perserna. Men väl där fick generalen ett brev med en ny order: Gå västerut till Syrien och anfall Rom! I ett fullständigt orimligt drag, som ingen kunde ha förväntat sig, tog al-Walid sin armé över den Syriska öknen! De tusentals soldaterna klarade sig på kamelblod, och dök plötsligt upp i Levanten.
Romarna var inte beredda på detta! Desperat tog de skydd i städerna. Snart hade muslimerna tagit över landsbygden. Under sommaren 634 dog Abu Bakr och ersattes av Umar, som instruerade al-Walid att marschera mot Damascus.
Belägringen av Damascus var rörig. Romarna hade en stor styrka inne i staden, men hade knappt någon mat. De belägrande muslimerna hade tillgång till mat från landsbygden, men hade inte tillräckligt många soldater för att helt omringa staden.
Den romerska kejsaren skickade en styrka på 12000 man att undsätta staden. Men den drevs på flykten av al-Walid som i en stor chanstagning tog med sig en stor del av armén bort från staden för att möta romarna i ett trångt pass.
Kejsarens svärson Thomas försökte flera gånger bryta belägringen inifrån staden, och var flera gånger nära. Men snart skulle staden falla. Legenden talar om en man inne i Damascus, vars giftermål blev avbrutet av att staden belägrades. Desperat att få sin fru smet han ut ur staden och berättade för anfallarna att de kristna skulle hålla en religiös högtid, under vilken det skulle vara en god tid att ta staden.
Khalid ibn al-Walid lyssnade. Han gick till ett kloster i närheten och lånade stegar (jag undrar vad klostret trodde att de skulle ha stegarna till), som han sedan använde för att klättra upp på stadsmuren. Just denna dag, den 19:e september 634  var Damascus portar öppna, och mitt i natten strömmade anfallarna in.
Thomas insåg i allt kaos att staden var förlorad, så han skyndade sig ut genom en annan stadsport. På den sidan förhandlade han snabbt med den sidans befälhavare om en kapitulation.
Khalid ibn al-Walid var rasande. Han hade intagit staden! De kristna hade ingen rätt att stipulera några villkor! Till slut gick han med på att hedra avtalet. Soldaterna, och de som inte ville leva kvar i Damascus under muslimskt styre, fick tre dagars försprång på att ge sig av. Efter tre dagar tog al-Walid sina ryttare, och hann snart ikapp de flyende, och nedgjorde dem till sista man, Thomas inkluderad.

Dessa tidiga år av islams expansion var oerhört framgångsrika, och snart sträckte sig de olika förgreningarna och arvingarna till profetens riken från Indien till Atlanten. Khalid ibn al-Walid fick snart smeknamnet “Islams Svärd”, och fortsatte sin militära karriär.
Muslimerna skulle i en enastående kampanj komma att erövra Persien, och utdela många fler svåra slag mot Rom. Det skulle dock vara olika turkiska stammar (och en intensiv konflikt med Venedig) som slutligen knäckte Rom.

Det gick inte något vidare för bröllopsparet i Damascus. Man vet inte varför, men två år efter stadens fall tog hustrun sitt liv.