Bashir Shihab II föddes in i en fattig förgrening av den mäktiga Shihab-familjen. Han var kristen; den familjegren han tillhörde hade konverterat från Sunni-islam till Maronit-kyrkan innan Bashirs födelse. Maroniterna är en katolsk kyrka som haft sitt säte i Libanon-bergen i över tusen år.
Bashir Shihabs lycka skulle ändras när han träffade och gifte sig med en sagolikt rik muslimsk änka vid namn Shams. Kort därefter blev han dessutom emir när hans föregångare abdikerade, och skulle komma att regera Libanon-bergen under större delen av första halvan av 1800-talet. Hans första stora eldprov kom när Napoleon angrep Acre. Både den blivande franske kejsaren, och guvernören i Acre bad om Shibabs stöd. Emiren lyckades dock förhålla sig neutral. Fransoserna misslyckades med sitt angrepp (och återvände till Egypten).
Under sitt styre av området försökte han dels avskaffa det feudala systemet, och reformera skattesystemet. Det var en svajjig uppgift eftersom dessa saker var de två grundpelarna på vilken hans makt låg; det osmanska imperiet försökte sällan beskatta så pass avlägsna provinser själva, utan utsåg så kallade skattearrendatorer som hyrde rätten att ta ut skatt ur ett område av Sultanen. Föga förvånande tog de här arrendatorerna ut ordentligt med skatt så att det skulle täcka hyreskostnaden. Det här systemet med skattearranden var omåttligt opopulära, och skulle med tiden bli en direkt bidragande orsak till att imperiet brakade samman.
Guvernören i Acre ville avväpna Bashir Shihab och hans hårdföra bergs-krigare, och krävde därför en extra skatt, en som han visste skulle vara opopulär bland bergsborna. Shihab försökte förhandla med honom, men Acre gjorde då en poäng av att mobilisera militären. Sabelskramlet fick Shihab att ge sig. Han införde en förskottsskatt hos sina maronitiska undersåtar, medan han uteslöt de druze-troende bönderna helt från det extra skattetrycket. Trots försöket att beskatta sin egen kyrka, och hitta allierade bland Druze reste sig bönderna i ett uppror, och Shihab tvingades i exil.
Då kom dock det grekiska upproret, och Sultanen beordrade att områdena i Palestina och Syrien skulle stärkas. Acre-guvernören förstod att det bara var Bashir Pasha som var kapabel att styra berget på ett tillfredsställande sätt, och erbjöd honom sin position tillbaka, efter en lång rad med besvärliga krumbukter för att vara svår.
Guvernören i Acre hamnade kort där efter i konflikt med guvernören av Damaskus. Den mäktige Pashan Muhammad Ali i Egypten såg nu ett tillfälle att utöka sitt inflytande i Levanten, och frågade Bashir om han skulle vara intresserad av en allians. Föga förvånande tyckte Bashir att det lät som en lysande idé!
Sultanen i Konstantinopel tyckte att Muhammad Ali tog sig för stora friheter, och i egenskap av Kalif förklarade han Muhammed Ali icke-muslim. I gengäld fick Muhammad Ali de skriftlärda i Mecka att framlägga en kritik mot Sultanen, och att samtidigt understryka att Muhammad Ali var ”islams främste förkämpe”.
Egypten var ett ekonomiskt centrum i Osmanska riket. Preussien, Storbritannien och framförallt Frankrike hade stora utgående lån till Sultanen, och såg Muhammad Alis framflyttade positioner som en risk mot sina investeringar.
Den 11:e oktober 1840 abdikerade Bashir Shihab II, efter att Frankrike klargjort att de var beredda på att gå in militärt mot honom ifall han inte övergav Muhammad Ali till förmån för den osmanske Sultanen. Han erbjöds en exil på Malta eller i London, och valde Malta. Han skulle bo där nästan ett år, men flyttade sedan till Konstantinopel där han levde de sista tio åren av sitt långa liv.
Under sina många decennier vid makten, sina reformer, och genom sina försök att frigöra sig både från Syrien och Palestina lade Bashir viktiga byggstenar till det som skulle bli den moderna staten Libanon. Dess gränser ritades ut av britter och fransoser när de styckade upp det döende osmanska riket mellan sig år 1920.