När Henry föddes var han ganska långt ifrån tronen. Han fick en riddares fostran, och riddarslaget vid 13 års ålder. Men hans far genomförde en kupp och tog över makten som Henry IV. Faderns sista år var präglade av dålig hälsa, och Henry tog över styret allt mer som kronprins. Trots detta var far och son ständigt i luven på varandra.
När prinsen var sexton år gammal fick han en pil i huvudet, som tog lång tid för läkarna att gröpa ur. Därefter avbildades han alltid i profil med den bästa sidan mot målaren. Han lärde sig krig i de ständiga konflikterna i England, och under Owain Glyndwrs uppror i Wales.
När Henry IV dog kröntes Henry V, och satte nästan omedelbart av mot Frankrike. Det hundraåriga kriget, som totalt skulle rasa i 116 år, skulle snart fylla 80. Den unge kungen hade ett anspråk till den franska kronan, som han inte hade tänkt ge upp.
Den franske kungen, Charles VI, hade börjat sin bana som “Den Älskvärde” (le Bien-Aimé), men hade med tiden fått namnet “Den Galne” (le Fou). Han satt ofta insvept i filtar och pälsar, övertygad om att en enda liten stöt skulle kunna krossa hela honom som om han vore gjord av glas. Dessutom käbblade de två stora faktionerna, Armagnace och Burgundi med varandra. Under en fredsfest dem emellan fick den burgindiska hertigen en yxa i ansiktet, varvid de går över till den engelska kungens sida en masse.
Trots käbblet var Frankrike en betydligt mycket större ekonomi än vad England var. Medan den engelska hären belägrade staden Harfleur ställde Charles generaler upp en väldig armé. När belägringen var över var det sent på året. Det började bli kallt. Dessutom genomfors den engelska armén av fruktansvärda sjukdomar, främst bland dem dysentri. Less på soldater som sket på sig och dog till höger och vänster marscherade Henry mot det engelska fästet Calais, för att under ordnade former kunna skeppa tillbaka hären till England.
Fransoserna gensköt honom vid byn Agincourt. Den 25:e oktober 1415 vann Henry en brakseger på ett lerigt (och diarrékladdigt) fält utanför byn. Hans här, som huvudsakligen bestod av skyttar med långa bågar och tunga pansarbrytande pilar gjorde slarvsylta av den betydligt större hären som hade gott om välutrustade riddare. Jag kan snacka i evighet om hur det gick till, men sak samma. Det var eländigt, lerigt, kallt, folk drunknade i leran och stod och sköt långbågar med brallorna neddragna och skiten rinnande längst benen. Väldigt glamouröst.
Vad som var betydligt intressantare är vad som skedde därefter. Med vinsten vid Agincourt i ryggen hade Henry ett underbart förhandlingsläge mot Charles. Den Galne gick med på att låta kronan gå i arv till Henry och hans barn, på ett villkor: Att han gifte sig med Charles dotter Katherine. Sagt och gjort. Med tron att han nu vunnit (det inte riktigt än hundraåriga) kriget fick Henry en liten son med Katherine.
Och sedan, som alla stora medeltida krigarkungar, dog han en miserabel dysentridöd. Dessutom dog någon månad innan den Galne själv trillade av pinnen! Hur gick arvslinjen nu? Var kungen nu en bäbis? Men Henry hade ju dött innan Charles gjorde det?
I Frankrike dök en nationalsymbol vid namn Joan d’Arc upp. En bondflicka (med betoning på både bond- och -flicka) som var på ett uppdrag från Gud att sätta Charles son, Dauphin Charles på tronen. (Fråga inte varför en fransk tronarvinge kallas ”delfin”.) Fransmännen började vinna segrar. Till slut, med Joan död i martyrdöden (hon hade börjat bli störig, och Charles ville inte betala hennes lösensumma (vilket engelsmännen gärna gjorde istället)), vann Frankrike slutligen det hundraåriga kriget. I england växte den lille bäbis-prinsen upp, och det visade sig att han ärvt sin morfars vansinne. Inom kort var Rosornas Krig igång runt den kraftlöse unge kungen (för engelsmännen ville uppenbarligen ha mer efter att de krigat i 116 år redan).