Den 12:e november 1912 återfanns de frusna kropparna av Robert Scott och hans män på Ross Ice Shelf i Antarktis. Den ödesdrabbade polarexpeditionen hade nått Sydpolen fem veckor efter norrmannen Roald Amundsen. Kropparna hittades bara 20 kilometer från nästa förrådsdepå. Scott hade ordnat så att en grupp med extra manskap och hundar skulle möta dem på återfärden, men grupperna lyckades inte sammanstråla.
Nej. Det var en lögn. En två män återfanns aldrig.
Lawrence Oates föddes in i en rik landägande familj den 17:e mars 1880. Han skulle särskilja sig under det andra Boer-kriget, där en kula krossade hans lårben och gjorde honom permanent halt. Med Victoria-korset med sig, och en press som älskade den unga hjälten gjorde han en lysande karriär inom det militära. Självaste Lord Kitchener berömde honom med namn i en rapport.
När han blev en del av Terra Nova-expeditionen till Antarktis blev hans uppgift att ta hand om de ponnier som Scott planerat dra sin släde med. Oates verkade inte vara där för att göra sig vän med någon, och skällde ofta på Scott på hur han styrde expeditionen. Bland annat var Oates förskräckt över hur illa lämpade ponnierna var för uppdraget, och vilken otroligt dålig insikt expeditionen hade om djur, men han skrev i sin dagbok att imperiets ära fick gå före hans egna misstycke över Scotts beslut.
Scott själv skrev om Oates, som han kallade ”Soldaten”, att han var en ”munter gammal pessimist”.

När expeditionen nådde Sydpolen fann man ett norskt tält där, och ett brev från Amundsen. Norrmännen hade slagit dem med 35 dagar. Nedslagna började britterna röra sig tillbaka igen, efter att ha tagit ett fotografi.

Vädret var vidrigt. Männen drog på sig mer och mer skador. Edgar Evans fick ett hårt slag mot huvudet under ett fall, föll i koma och dog en kall natt i tältet. Ingen av expeditionens anteckningar sade något om vad de gjorde av hans kropp, som antagligen ligger kvar än idag.
Samtidigt hade Oates förfrysningsskador, och kallbranden hade börjat sätta in. Han argumenterade flera gånger att han skulle bli lämnad, eftersom han sinkade resten av mannarna, men Scott vägrade.
Så kom en fruktansvärd snöstorm som tvingade männen att ta skydd i tältet under flera dagar. Den 17:e mars 1912, på sin 32:a födelsedag, ställde sig Oates upp.

”I am just going outside and may be some time.”

Sedan begav han sig ut i den bitande snöstormen, utan sina skor. Han återsågs aldrig.

De andra männen i tältet levde under ytterligare ungefär två veckor. Deras dagboksanteckningar blev allt mer förvirrade och desperata mot slutet.

Musiken är från den grammofon och de skivor expeditionen släpade runt!