Runt 1840 producerade USAs valindustri, med sitt centrum runt ön Nantucket i Massachusetts, över en halv miljon fat valolja per år. Redan så tidigt som dagens händelse, den 20 november 1820, fanns det för få valar kvar i Atlanten. Fartygen, som vanligtvis varit ute nio månader i sträck, gjorde nu resor på två eller tre år, till Stilla Havet, för att hitta valar.
Oljan började först användas för belysning, men med tiden utökades marknaden för den eftertraktade oljan. Den vidbehöll sina egenskaper även under väldigt höga temperaturer, vilket gjorde den ovärderlig för de snabbt växande industrierna i Nordamerika och Europa. Snart letade sig oljan även in i tvål-, textil och margarin-industrin.
Trots att valarna snabbt var på väg att utrotas, framförallt de som gav de kvalitéer och de kvantiteter man önskade, så var det den fossila oljeindustrin, och i mindre utsträckning glödlampan, som konkurrerade ut huvuddelen av val-industrin. Men valarna fortsatte att jagas för sitt kött, sina ben, barder (som bland annat användes i paraplyer och i kvinnors korsetter), och kaskeloter jagades (läs jagas) för ambran i sin tarm, som än idag används i parfymer.

Det var inte ovanligt att valkalvar försökte finna tröst vid fartyget, som så starkt luktade av dess mor, medan sjömännen kokade hennes späck till olja i stora kärl på däck.

Besättningen på Essex befann sig långt ute på Stilla Havet, och hade precis dödat två kaskelotter, när en ovanligt stor kaskelottjur började agera konstigt. Han lade sig vid ytan, och bara stirrade på fartyget länge, fram tills det att han började ta fart och störtade sig fram för att ramma det. Han måste ha slagit sig själv medvetslös, för han låg länge halvt under fartyget och bara guppade. Men han tog fart igen, den här gången mot fartygets för. Han slog upp ett stort hål i virket under vattenlinjen, och när han slet ut sitt blödande huvud ur trasslet av brädor, började Essex sjunka. Besättningen, att börja med bestående av 20 man, satte sig i de tre valbåtarna som inte var skadade vid det här laget.

Vad som komma skulle var en lång plågsam färd, full med hunger, törst, bitande väder, död och kannibalism. Bara åtta av de tjugo ombord överlevde. Tre nådde fastlandet för att kunna söka hjälp, medan fem hade valt att ta sina chanser på en liten ö de stött på.

Händelsen väckte stor uppmärksamhet, och lär ha vart förlaga till Herman Melvilles bok ”Moby Dick”.

Valindustrin hade en topp under 1960-talet, men har sedan dess minskat i omfattning på grund av påtryckningar från miljögrupper. Populationen hos de stora valarna är idag bara en bråkdel av vad de varit. 1875, trots den intensiva jakten som drivit bort dem helt från hela hav, fanns det runt en halv miljon blåvalar. År 2001 fanns det knappt 5000, och stammen har repat sig något till 20000-25000 individer idag.