Att kalla det fjärde korståget för ett stolpskott är inte rätt. Syftet hade varit att återta Jerusalem från Saladins egyptiska dynasti, men istället hade korståget skövlat den katolska staden Zara och den kristna, om än grekisk-ortodoxa, högborgen Konstantinopel. En mer passande fotbollsliknelse hade nog varit att de kört sin gokart hela vägen upp på golf-greenen. Förhoppningen som Venedig haft att ta över som härskare över Östrom infriades inte. Mer lokala härskare godtog inte den nya kejsaren. I Konstantinopel med omgivande områden inrättades det Latinska Riket, och Östrom flyttade fram sina positioner för att återta huvudstaden.
Bara några år efter Konstantinopels fall hade en korsriddare lämnat det Heliga Landet för att sluta upp med korsriddarna på Bosporen. Men en storm hade fört hans skepp ur kurs (stormar som för skepp ur kurs verkar vara name of the game vad gäller medeltidens medelhavsriken, det hände fler gånger än man kan tro), och en rad intriger och förväxlingar (och slagsmål) senare hade han blivit härskare av det nya furstendömet Achaia. Achaia, som utgjorde södra Grekland, var en lydstat till det nya korsfararriket beläget i Konstantinopel.

Spola fram drygt hundra år. Östrom har tagit tillbaka Konstantinopel, men blir aldrig riktigt vad det varit igen. Nu har vi satt scenen.

Dagens anekdot handlar om Maria av Enghein. När hon var en liten flicka dog hennes far, och hon blev Fru över städerna Argos och Nafplio som låg i Achaia. Eftersom hon var så ung fick hon sin farbror som förmyndare. Hon verkade inte ha varit för ung att gifta sig, och när hon var 12-13 år gammal arrangerade farbrodern ett giftermål med en rik man från Venedig.
Jag vet inte hur gammal Pietro Cornaro var, mer än att han var äldre än Maria. Han var dock ett väldigt gott parti. Hans far var rikast i Venedig, och Pietro var rik nog att bedriva sin egen utrikespolitik. Den unga hustruns städer var en perfekt plats för honom att bygga ut sitt inflytande i regionen, och 1377 godkände Venedigs senat att Pietro skickade en gallär för att hämta sin gemål till Venedig.
Medan hennes makes flotta och armé skyddade hennes städer från pirater och från turkarna bodde Maria i Venedig. Men när hon var i 20-årsåldern dog Pietro. Eftersom de inte hade några barn, framförallt inga söner, var hon i stort sett utblottad. Hon hade absolut inte nog med resurser för att försvara de två städerna hon var ansvarig för, som hennes make haft.
Den 12:e december 1388 klubbade senaten igenom ett beslut, att köpa städerna Argos och Nafplio från Maria. Hennes pris var en årlig pension på 700 dukater, som skulle gå till hennes ättlingar så länge Venedig höll städerna.
Venedig fick skynda sig. Innan de hade hunnit flytta dit hade en östromersk härskare, i en allians med turkarna, redan tagit de två städerna. Venedig hade ett långt återerövringsarbete framför sig.
Maria gifte om sig, men dog barnlös knappt 30 år gammal. Det var då en annan av hennes farbröder, som begärde att styra de två städerna, upptäckte att Maria hade sålt dem. Han erbjöds att köpa tillbaka dem, för kostnaden av borgarna, för kostnaden av deras försvar, och för notan för den pågående belägringen att ta tillbaka Argos. Han avstod.
Marias bedömning att ta pengarna var nog helt rimlig. Efter ungefär 50 år under Venedigs styre erövrade den osmanske sultanen Mehmed II städerna och lade dem till sitt nya imperium som skulle komma att dominera Medelhavet en lång tid framöver. Mehmed kallades ”Erövringens Fader” och tog som 21-åring Konstantinopel för gott.