”Tärningen är kastad.”

Under sin tid i Gallien hade Ceasar, en av de två överlevande från Triumviratet, samlat på sig en fenomenal förmögenhet från plundring och framförallt från över en miljon galler han tagit som slavar. Han hade hamnat i en position där han hade så mycket makt, och så många krigshärdade soldater, att han blivit direkt obekväm för Rom.

Den 10e januari år 49 f.Kr. ledde Ceasar sin legion XIII Gemina över floden Rubicon. Datumet är en gissning, och är baserad på hur fort en budbärare från Senaten kunde resa på den tiden. Alla femtusen man, och det stora otalet andra som följde med och arbetade runt en legion, under Ceasar visste vad det innebar att trotsa senatens order. Samma ögonblick som generalen gjorde det gjorde han sig själv till en brottsling. Det var olagligt att lyda olagliga order, och i samma stund som de gick över floden blev de alla dömda till döden per automatik.

Senaten flockades runt Pompejus, den andre store mannen som fortfarande levde från Triumviratet. Detta till trots att även han använt sitt inflytande och tvingat senatorerna till underkastelse.

Det fanns legioner för senaten att tillgå, för att möta Ceasar med dubbla antalet män. Men både Ceasar och Pompejus visste att dessa legioner bestod av nyare rekryter. De var gröna, och skulle snabbt bli krossade av Ceasars veteraner.

Medan fler och fler av Ceasars Gallien-trupper strömmade tillbaka till Italien förberedde Pompejus en reträtt till Grekland, där han skulle kunna sätta upp enorma styrkor för att stoppa Ceasar. Det hela blev en kapplöpning, med sitt klimax vid staden Brundisium. När Ceasar anlände tid med hela sex legioner hade större delen av Pompejus styrkor redan flytt över havet, och bara två legioner var kvar. Ceasar belägrade staden, försökte hindra fartygen och förhandla med Pompejus, som trots ansträngningarna lyckades fly med både soldater och skepp.

Inbördeskriget skulle rasa i fyra år, och på många olika platser i det stora riket. Både Pompejus och Ceasar vann segrar. Tillfälligt besegrad flydde Pompejus till Egypten för att samla styrka på nytt, men mördades i samma stund som han klev i land, på order av Kleopatras bror (och make, yuck) Ptolomeus XIII.

Ceasar, som var hack i häl, var rasande när han strax därefter kom i land. Enligt traditionen skall Kleopatra (som just då var i öppen strid med sin bror) då ha låtit smuggla in sig själv, insvept i en matta till Ceasars rum för att förföra honom. Vi vet inte om det var vad som hände, men vi vet att Ceasar hjälpte Kleopatra till sin tron, och att de två fick en son tillsammans: Ceasarion.

Med segrern ordentligt i sitt grepp, och med Kleopatra och pojken hos sig i Rom, var Ceasar verkligen på topp. Med sina fiender utplånade, och fullständig kontroll över armén utropades han till diktator på livstid.

Och sedan blev han prompt knivmördad av en skock på 60 nördar.

Det stora maktvaccuum som han efterlämnade utnyttjades av hans fosterson Octavius (tillsammans med ett ANDRA triumvirat som skulle kollapsa i ett enormt inbördeskrig) till att utropa sig själv till Kejsare, ta namnet Augustus, och inleda den Kejserliga eran av Roms historia.

Även detta andra Triumvirat skulle få sitt klimax runt Egypten och Kleopatra. Kleopatra hade istället tagit Markus Antonius, Ceasars tidigare högra hand, som älskare och allierad. Men deras styrkor krossades till sjöss av Octavius, och paret tog sina liv.