Det Osmanska Interregnumet började 1402, när allas vår kaosmaskin Timur Lenk besegrade osmanerna vid Ankara 1402 och satte sultanen Bayezid fångenskap. Där fick han försmäkta, uppvisad i en gyllene bur, eller på knä som Timurs fotpall.
Eftersom det är det Osmanska riket vi talar om, så bröt det samman i ett stort och komplicerat inbördeskrig. (Vilket även Timurs rike gjorde när erövraren dog av en förkylning på väg till Kina). Traditionen var att varje legitim son till sultanen, understödda av en väldigt välutbildad mamma, slogs om att vara den som besteg tronen. Dessutom var de väldigt motiverade till att avgå som segrare, då det var brukligt att den segrande sultanen lät strypa alla sina bröder.
Vid den här tiden hade det osmanska riket två huvudstäder, eftersom dess territorium var avskuret vid Bosporen på grund av Konstantinopel. Rom var då långt från vad det varit, men ”imperiets” kontroll över det viktiga sundet var fortfarande en nagel i ögat på den osmanska dynastin. Detta innebar att inbördeskriget hade två fokus, Anatolien och de västra delarna av riket som låg i Europa.
Anatolien blev med tiden enat under en av bröderna, Mehmed Çelebi. Mehmed slogs mot İsa Çelebi, tills den senare gav upp och försökte dra sig tillbaka från krigen. Han blev igenkänd på ett badhus, och stryptes där av Mehmeds anhängare. Dagens huvudperson Mûsâ Çelebi fick även han stryk av Mehmed, som gjorde sig till härskare över Anatolien. Men gång och gång igen slogs Mehmed tillbaka av Süleyman Çelebi, som regerade över de starka provinserna i Europa. Han ingick då en spänd allians med Mûsâ. Nu var det Mûsâs uppgift att ta sig över Svarta Havet, hitta allierade, och besegra Süleyman.
Mûsâ fann mycket riktigt allierade, i Valakiens Mircea cel Bătrân. Süleymans starka arméer vann om och om igen, men Mûsâ vägrade att ge sig. Tillslut blev Süleyman övergiven av fler och fler av sina följare, på grund av sitt rasande temperament där han slog ut mot allt och alla runt sig.

Så, dagens datum, den 17:e februari 1411, intog Mûsâ äntligen Süleymans huvudstad. Sultanen själv flydde ut på landsbygden, där han omedelbart blev igenkänd och ihjälslagen samma dag.

Mûsâ utropade sig till Sultan. Mehmed, som såg honom som sin vasall, kämpade för att få ned brodern på mattan, men blev gång på gång slagen av Mûsâ. Men slutligen, efter att ha mutat flera av Mûsâs närmaste män och generaler, avgick Mehmed som segrare.
I Valakien och Ungern grundade Mircea cel Bătrâns son Vlad II Dracul och Sigismund av Luxemburg ”Drakens Order”, för att stoppa de osmanska sultanernas ökande makt. Vlads son, ”Lille Draken” var uppvuxen som gisslan i Osmanska Riket, men skulle komma att kämpa mot Mehmeds sonson, Mehmed II, efter att den unge erövraren slutligen intog Konstantinopel. Vlad III Dracula (”Lille Draken” ) skulle gå till historien som Pålspetsaren för sina grymma metoder i kampen mot osmanerna, och även utgöra förlaga till Bram Stokers bok Dracula.

Värt att nämna är att Europas kungar var lyriska över Timur, och skickade honom många gratulationer för sina härjningar. Trots att den osmanska staten överlevde Timurs attack, och med tiden blev den nya huvudmakten för den muslimska världen, så var Timur ansvarig för att ungefär 5% av planetens befolkning förlorade sitt liv, och för att den vetenskapliga och intellektuella högborg som var Islams guldålder krossades.