Den 18e februari 1943 höll Joseph Goebbles sitt mest berömda tal, Sportspalats-talet, inför en handplockad publik av sympatisörer. Slaget om Stalingrad var nämligen över, och tyskarna hade slagits tillbaka.
Talet var unikt på två sätt. Regimens propagandaminister var av misstag nära att erkänna folkmordet på judar, när han använde ordet ”utrotning”, och snabbt ändrade det till ”uteslutning”. Dessutom var detta första gången regimen erkände, ens en liten aning, att det fanns en möjlighet att kriget skulle förloras.
Först så här långt in i kriget manade han till en krigsekonomi, och menade att ”det totala kriget är det kortare kriget”. Att överställningen inte var gjord redan var anmärkningsvärt. Tyskland var vid det här laget i ordentliga problem, och regimen hade bara ett par år kvar att leva.
Nazityskland bestod av ett trassel av lögner och hat, täckt med ett tjockt lager propaganda. Det fanns inget utrymme för att göra några eftergifter eller några korrigeringar. Även om behovet redan tidigare varit skriande hade de inte vågat införa krigsekonomi.
Det förklarar även hur regimen hanterade ”Den Vita Rosen”. Den Vita Rosen bestod av fem studenter, och en professor, på universitetet i München. De utmanade regimen genom att sprida ut flygblad på campus. Något som var otroligt farligt för en organisation byggd på lögner.
Den 18:e februari 1943 såg en nazi-trogen vaktmästare hur Sophie Scholl slängde ut några överblivna flygblad så de regnade ned över centralhallen på universitetet.

Den vita rosen drogs snabbt upp med roten av Gestapo. En rättegång hölls, där de försvarande inte ens fick tala. Bara några dagar senare avrättades Sophie, tillsammans med bland annat sin storebror, Vita Rosens grundare Hans.

Sophies cellkamrat, en annan politisk fånge, berättade att hennes sista tankar innan sin halshuggning rörde hur märkligt det var att solen sken så vackert, samtidigt som folk mördades och soldater dog i ett hopplöst krig.

Sophie blev 21 år gammal.