Den 10 mars 1945 vaknade Tokyo upp till ett inferno. Nattens brandbombningar var resultatet av en strategi som Storbritanniens Arthur ”Bomber” Harris och Curtis LeMay i USA förfinat; ”saturation bombing”. Det var en doktrin som inte gick ut på att precisionsbomba militära mål, utan på att sprida sådan förstörelse genom samhället så att krigsmaskinen inte längre skulle kunna vidbehållas. Denna natt fälldes nästan 1700 ton brandbomber över den japanska huvudstaden, i vad som kom att bli den mest destruktiva enskilda bombningen i världshistorien.

En stor mängd B-29 Superfortress-plan flög in över Tokyo. Det fanns inget japanskt luftvärn kvar att tala om, och jaktförsvaret var i spillror. När de första brandbomberna träffade stadsdelarna Fukagawa, Honjo och Asakusa, områden byggda av trä och papper på det japanska viset, spreds löpelden genom de trånga gränderna. Vinden gjorde sitt, eldstormar skapades och människor kvävdes av värmen och syrebristen innan lågorna ens hann nå dem. Över 100000 civila dog bara de första timmarna. En miljon blev hemlösa.

Vi kan kalla det mättningsbombning, strategisk bombning eller bombmatta hur mycket vi vill, det ändrar inte faktumet vad det är: terrorbombning. Bomber Harris antagande att terrorbombningningen kunde knäcka en fiendes vilja att fortsätta kriget, visade sig den japanska krigsledningen fullständigt oberörd. För dem var de civila liv som förlorades bara en kostnad, ett nummer. De var villiga och helt inställda på att betala det priset. Vid det här laget hindrade fält av minor alla typer av transporter till Japan. Massvälten var nära förestående.
Brandbombningarna ledde inte till några diplomatiska försök att avsluta kriget. Den japanska krigsledningen fortsatte att jönsa runt, med ett hopp om att kejsaren skulle få sitta kvar, och att Stalin skulle förbarma sig över dem. Samtidigt fortsatte USAs krigsmaskin att mala landet till smulor.
Amerikanska trupper skulle snart landsättas på Okinawa, och när striderna mot den inbitna kejserliga armén började där, masstillverkade USA Purple Heart-medaljer, som man förstod skulle behöva inför en landinvasion av de japanska huvudöarna. Landkriget skulle bli kaotiskt och blodigt. I dåtidens Japan var döden för kejsaren var den yttersta plikten, och ledningen planerade att dela ut handgranater och vässade bambupinnar till befolkningen, så de i grupper om tiotusentals skulle kunna storma amerikanska landsättningsplatser.

Kriget var redan förlorat för Japan. USA hade fritt spelrum i luften, flottan var krossad och den industriella kapaciteten sönderbombad. Fanatism kunde inte ändra på det. Ändå fortsatte blodbadet, och medan Tokyo låg i aska den 10 mars, planerade både amerikaner och japaner ännu mer död och förintelse.

Många inom armén satte sig emot atombombningarna några månader senare. Det fanns ingenting som det moderna supervapnet kunde göra som B-29or kunde göra med det fullständiga luftherraväldet. Mycket riktigt; Little Boys detonation över Hiroshima ledde inte till reaktionen man hoppats på. Krigsledningen var van vid förödande luftanfall vid det här laget, och hoppades på att Sovjetunionen skulle komma dem till undsättning vid förhandlingsbordet.
Detta hopp gick i stöpet när Stalin förklarade dem krig och anföll Manchuriet. Bara några timmar därefter föll en mer avancerade implosionsbomb, Fat Man, över Nagasaki. Ändå möttes de allierade av dagar av tystnad från krigsledningen. Efter Nagasaki och Sovjets krigsförklaring vände sig Hirohito till krigsledningen och bad dem lägga ned sina vapen. Men de japanska krigsgubbarna bjöd på ytterligare några dagar av kaos, gräl, och kuppförsök, innan kejsaren den 15:e augusti bjöd sin nation att avsluta striderna via ett historiskt radiouttalande.

Sedan började en intensiv period för president Truman, när han fick försöka rentvå att man nu sammarbetade med krigsförbrytaren Hirohito, som inte bara undkom att dras inför rätta, utan även fick sitta kvar på sin tron.