Kejsare Leo III trontillträde satte stopp för en period av politisk osäkerhet, där många kejsare slogs om tronen i Konstantinopel. Han lyckades framgångsrikt (tillfälligt) sätta stopp för imperiets markförluster mot islam i öster. Samtida skribenter beskrev kejsaren som att han hade ”en saracens sinne”, men det finns inga tydliga tecken på att han inspirerats av islam. En sak hade han dock för sig, som orsakade enorm konflikt, både inom imperiet och mot Påvestolen i Rom: Leo III var en ”ikonoklast”.
Den ikonoklastiska rörelsen menade, att gud enligt det första av de tio budorden förbjöd avgudabilder. Motståndarna till detta kallas ikonoduler. Ikonodulismen avgick efter flera kejsare segrade i frågan efter det ”Andra konciliet i Nicaea”, där kyrkan kom till slutsatsen att ikonerna skulle få visas i princip överallt, att de fick vördas och kyssas, men att de inte skulle tillbes. Riktig dyrkan skulle sparas till Gud.
Man hade kunnat tro att det skulle vara slutet för ikonoklasterna. Rörelsen förblev dock stark i öster, där kyrkan influerades mer av islam. Men den skulle finna sin väg tillbaka till Konstantinopel.
Imperiet led stora nederlag mot den bulgariske Khan Krum den Förskräcklige (vilket låter som ett namn från Conan!). Krum dödade Kejsare Nikephoros, och tvingade Kejsare Michael I Rangabe att abdikera. Strax innan Kejsare Leo V ”Armenen” kröntes, bröt sig några soldater in i det kejserliga mausoleumet, öppnade Konstantin Vs sarkofag, och bönade och bad till den…förvisso ikonoklastiske men ändå sedan 40 år döde och säkert ganska illa medfarne kejsaren…, att han skulle återvända för att rädda imperiet från Krum.
Leo V ”Armenen” tog efter detta själv upp en stark ikonoklastisk ställning, och påbörjade en ny period av ikonoklasm. Den siste av dem var Theophilos. Hans änka, Theodora, som regerade i sin omyndige sons ställe, var däremot ikonodul.

Den första söndagen i fastan, vilket år 843 inföll den 11:e mars, gick Theodora i procession, tillsammans med Konstantinopels patriark till Haga Sofia, och återställde ceremoniellt ikonerna till katedralen.

Minnet av detta firas fortfarande i den ortodoxa kyrkan.

Kejsare Leo III trontillträde satte stopp för en period av politisk osäkerhet, där många kejsare slogs om tronen i Konstantinopel. Han lyckades framgångsrikt (tillfälligt) sätta stopp för imperiets markförluster mot islam i öster. Samtida skribenter beskrev kejsaren som att han hade ”en saracens sinne”, men det finns inga tydliga tecken på att han inspirerats av islam. En sak hade han dock för sig, som orsakade enorm konflikt, både inom imperiet och mot Påvestolen i Rom: Leo III var en ”ikonoklast”.
Den ikonoklastiska rörelsen menade, att gud enligt det första av de tio budorden förbjöd avgudabilder. Motståndarna till detta kallas ikonoduler. Ikonodulismen avgick efter flera kejsare segrade i frågan efter det ”Andra konciliet i Nicaea”, där kyrkan kom till slutsatsen att ikonerna skulle få visas i princip överallt, att de fick vördas och kyssas, men att de inte skulle tillbes. Riktig dyrkan skulle sparas till Gud.
Man hade kunnat tro att det skulle vara slutet för ikonoklasterna. Rörelsen förblev dock stark i öster, där kyrkan influerades mer av islam. Men den skulle finna sin väg tillbaka till Konstantinopel.
Imperiet led stora nederlag mot den bulgariske Khan Krum den Förskräcklige (vilket låter som ett namn från Conan!). Krum dödade Kejsare Nikephoros, och tvingade Kejsare Michael I Rangabe att abdikera. Strax innan Kejsare Leo V ”Armenen” kröntes, bröt sig några soldater in i det kejserliga mausoleumet, öppnade Konstantin Vs sarkofag, och bönade och bad till den…förvisso ikonoklastiske men ändå sedan 40 år döde och säkert ganska illa medfarne kejsaren…, att han skulle återvända för att rädda imperiet från Krum.
Leo V ”Armenen” tog efter detta själv upp en stark ikonoklastisk ställning, och påbörjade en ny period av ikonoklasm. Den siste av dem var Theophilos. Hans änka, Theodora, som regerade i sin omyndige sons ställe, var däremot ikonodul.

Den första söndagen i fastan, vilket år 843 inföll den 11:e mars, gick Theodora i procession, tillsammans med Konstantinopels patriark till Haga Sofia, och återställde ceremoniellt ikonerna till katedralen.

Minnet av detta firas fortfarande i den ortodoxa kyrkan.