Dagens anekdot utspelar sig 29:e april 1864, på Nordön på Nya Zeeland.

Gate Pa var ett befästningsverk som maorierna uppförde i hast på en tunn landremsa mellan två träsk. Det hela bestod av skyttegravar och vallar grävda i olika nivåer. Överbyggnaden och palissaden såg inte imponerande ut när en styrka på 1700 man, sju gånger fler än vad maorierna hade, anlände för att slå ned upproret.

Det var nästan omöjligt att ta sig runt fortet, men britterna upptäckte att de kunde smyga förbi en del soldater när det var ebb, och ifall de samtidigt distraherade maorikrigarna genom att skjuta på dem. Snart hade fortet omringats, och britterna kunde hindra maorierna att nå färskvatten.

Befälhavaren för britterna tog det säkra före det osäkra. Han hade tillgång till en fullständigt massiv uppsättning kanoner, däribland 110 skålpunds Armstrongkanoner,  flera mörsare, haubitsar och fartygskanoner. Så britterna tog sikte på en stolt flagga som maorierna hade satt upp över sitt pa, och bombarderade dem under flera timmar. Efter en lång stund, och när ammunitionen hade sinat rejält, insåg de att flaggan stod precis bakom fortet, och inte mitt i som britterna var vana vid. De korrigerade och sköt det sista, mer än 150kg granater och bomber per beskjuten krigare, och gjorde upp ett stort hål i försvarsverket där deras soldater kunde storma in. Trehundra man med bajonetter rusade in i fortet och möttes av… ingenting.

När minuterna gick slappnade soldaterna av. Maorierna måste ha dödats eller flytt fältet. Fortet var en förvirrande massa av skyttegravar, grävda i zick-zack. Någon sprang tillbaka till huvudstyrkan för att lämna besked att de vunnit. Soldaterna började sprida ut sig för att se sig omkring och kanske hitta något att ta med sig.

Och på en given signal föll alla officerare, skjutna. Upp ur hål i marken dök maorikrigare med klubbor och spjut. Någon skicklig skytt fällde officeraren för reserverna som stormade in för att undsätta den första styrkan. Och de härdade brittiska soldaterna drabbades av panik och flydde med svåra förluster.

De vågade inte anfalla fortet igen förrän efter några dagar, när de låtit bristen på färskvatten ta ut sin rätt. Då märkte de att maorierna smugit ut någon gång under natten, och att hela befästningen var ekande tom.

Britterna var sju gånger fler. De hade moderna vapen och kanoner, skickliga officerare och erfarna soldater. Maorierna å sin sida var huvudsakligen beväpnade med klubbor och spadar, och enstaka skjutvapen. Men de var minst lika disciplinerade och erfarna som britterna, och hade en fantastisk förmåga att gräva skydd för sig själva, och för att ta striden till en plats som gynnade dem.