Den 1:a juli 1908 infördes SOS som en internationell nödsignalsstandard. Innan dess hade olika nationer haft olika signaler. UK använde CQD (-·-·/- -·-/- ··, vilket var Marconi-bolagets föreslagna standard), medan USA använde NC (-·/-·-·, vilket matchade nödsignalen för semaforflaggor). Tyskarna använde SOE (···/- – -/·), men ändrade detta till SOS 1906 (···/- – -/···) då den ensamma korta signalen från E så lätt dränktes ut i brus.
Morsealfabetet var inte heller helt standardiserat. Så, att kalla signalen SOS var inte helt problemfritt. I USA kallade man den till exempel S5S, för att den utskickade signalen faktiskt skulle bli tre korta, tre långa, tre korta.
Titanic-olyckan 1912 lär ha varit den sista gången något annat än denna standard användes. Marconi-operatörerna på Titanic använde troligtvis en mix av CQD och SOS.
Nödsignalen skulle sändas på 500kHz. Med tiden vandrade det över till dagens standard på 2182 kHz. Det blev standard i radiostationer och ombord på fartyg att bedriva radiotystnad i några 3-minutersintervall per timme för att lyssna efter svaga nödsignaler i de banden.
Eftersom många fartyg inte hade nog med telegrafister för att lyssna dygnet runt, infördes automatiska alarm. Dessa aktiverades av att det nödställda fartyget skickade ut tolv extra långa signaler, på fyra sekunder, med en sekunds mellanrum. Det kunde trigga automatlarmet så att radiotelegrafisterna kunde ta sig till radion för att lyssna. Ofta skickades det här automatlarmet ut med en automatfunktion, för att signalen skulle bli helt korrekt. Men många telegrafstationsklockor hade markeringar på urtavlan för att hjälpa de nödställda telegrafisterna att hitta rätt rytm ifall de behövde skicka signalen manuellt.