”Om du är sultan, kom hit och led din armé. Om jag är sultan; kom hit och led min armé.”

Detta står i ett brev som Mehmed II skickade till sin far från Bulgarien. Pojken var då tolv år gammal, och stod inför en kristen allierad armé som hotade det Osmanska riket. Ungrarna hade brutit mot freden i Szeged, efter en intygelse från Påven att ett avtalsbrott mot muslimer inte räknades som ett avtalsbrott.
Fadern, Murad, återvände faktiskt till sin tron, och tog befälet över armén. Tillsammans vann far och son en förkrossande seger vid Varna, där korståget upphörde. Murad stannade kvar till sin död, när pojken var nitton år gammal.
Den här gången kände Mehmed sig mer redo. Den unga sultanen vände sig till Orban, en ingenjör från Transylvanien, och bad honom tillverka en enorm kanon. Mehmed hade en särskild sak i åtanke för den här enorma kanonen: Konstantinopels mäktiga murar.
Rom grundades år 753 innan kristus. I över 1000 år hade rikets huvudstad varit Konstantinopel på Bosporen. Den romerska huvudstaden var otroligt välskyddad. På en sida av själva sundet, på den andra av de fenomenala murarna som Theodosian-familjen uppfört under sin tid. Rom hade inte längre ett imperium, och bestod huvudsakligen av den viktiga staden och diverse områden i närheten. Mehmed ansåg det ändå som sin plikt att inta det. Inte bara för att han då skulle kontrollera andra halvan av den viktiga Bosporen, som utgör Svarta Havets anslutning till Medelhavet. Dessutom hade Abu Ayyub al-Ansari, en god vän till profeten Mohammed, stupat utanför Konstantinopel för många hundra år sedan. Mehmed ansåg det som sin religiösa plikt att fullfölja anfallet.
Den 6:e april 1453, anlände Mehmed med mellan 80000 och 200000 soldater, 320 skepp och 70 mäktiga kanoner, däribland Orbans monsterkanon. Försvararna slogs som lejon. De väldrillade soldaterna som fyllde hålen Mehmed lyckades göra i murarna stod så tätt packade och var så tungt pansrade att det var närmast omöjligt för dem att falla omkull, och därmed trampas ned. Orbans supervapen till trots visade det sig att vägen in inte var igenom murarna.
Mehmed gav inte upp. Inloppet till Konstantinopels hamn täcktes av en kedja, och försvarades av krigsskepp. Den unge sultanen beordrade sina ingenjörer att bygga en väg av trä, över Galata-halvön och ned mot sundet på andra sidan. Över den drog han många av sina fartyg, och kunde anfalla ännu ett avsnitt av de mäktiga murarna. Försvararna var tvungna att sprida ut sig mer, och den den här dagen, den 29:e maj, efter 57 dagars belägring, intog Mehmed Konstantinopel. Han utsåg nästan omedelbart staden till sin nya huvudstad. Hans krig skulle inte sluta där, och han skulle gå till historien som ”Erövringens fader” eller ”Mehmed Erövraren”. Han var vid Konstantinopels fall bara 21 år gammal.
Trots att Mehmed själv ansåg att han nu gjort sig till Kejsare av Rom, så räknar många detta som romarrikets slutliga fall. Riket bestod därför mellan 753 före kristus, och till Medhmeds intagning av Konstantinopel 1453, en period på över 2200 år.
Staden förblev en viktig stad i flera hundra år därefter. Idag heter den Istanbul.