Den 11:e augusti 1942 mottog Hedy Lamarr och George Antheil ett patent för den första frekvenshopparen för radio. Denna var utvecklad för torpeder, i ett försök att hindra Axel-makternas signalstörningar av vapnen. Ett system med hålslagna pappersremsor synkroniserade mottagaren och sändaren och gjorde signalen svår att både störa ut och att avlyssna.
Hedy Lamarr, född Hedwig Eva Maria Kieslem i Wien, vann sin första skönhetstävling när hon var tolv. När hon var arton spelade hon in sin första långfilm, med en skandalös sexscen.
Hon gifte sig med en rik militärindustrimagnat och tillika fascist, något hennes judiska föräldrar hade problem med. Föräldrarna verkade ha rätt. Hon flydde nämligen senare från sin dominerande make, genom att avvika efter en fest till vilken hon övertygat honom att få bära alla sina dyrbara smycken.
Med pengarna från smyckena tog hon sig till USA och tog Hollywood med storm, trots att hon till en början inte talade ett ord engelska. Här type-castades hon snart till att spela exotiska förförelskor.

1941 slog hon sig ihop med den exentriske George Antheil, som i sin barndom var så besatt av sitt piano att hans mor skickade ut honom på landsbygden där han inte skulle ha tillgång till ett. (Han lyckades få tag på ett piano i alla fall.)

Den teknikintresserade och brilljante skådespelerskan, och avant-garde-kompositoren som var berömd för att bygga besynnerliga maskiner till framträdanden, lade tillsammans grunden för militärradion under många decennier därefter. Militären var till en början inte intresserade av idén, men implementerade den ändå på 1960-talet efter att patentet löpt ut. Deras arbete ligger även till grund för wifi, mobiltelefonnät och bluetooth.