Franz Moritz Wilhelm Marc var en av Tysklands stora expressionister. I unga år hoppade han först av en teologisk utbildning, och sedan konsthögskolan. Istället flyttade han till Paris där han arbetade med många stora samtida namn, hängde med Sarah Bernhardt, och hade flera stormiga kärleksaffärer. Väl hemma i Tyskland var han en av grundarna av skriften Der Blaue Reiter, ”Den Blå Ryttaren”. Han gjorde sig känd för sina livliga verk i tryck och med pensel, ofta föreställande uttrycksfulla djur i klara färger.
När kriget kom hamnade han bland artilleriet. Där jobbade han med kamouflage, och skrev lyriskt hem till sin fru om en rad presenningar han gjort, i pointillistisk stil, som han var säker på skulle kunna skydda eldrören från flygangrepp. Han beskrev mönstren som att de ”sträckte sig från Manet till Kandinsky” i stil.
När de stupade började bli fler och fler sammanställde myndigheterna en lista på kulturellt viktiga personer, som skulle dras tillbaka från fronten. Franz Marcs namn fanns på listan, men han hann aldrig få ordern att dras tillbaka. För den 4:e mars 1916, vid Verdun, träffades han i huvudet av ett granatsplitter och avled omedelbart. Han blev 36 år gammal.

När nazisterna kom till makten förde de en kamp mot ”degenererad konst”. Det kunde vara allt från musik med för mycket jazzinfluenser eller ”fel” tonföljder, konst som de ansåg för ”judisk”, ”frimurerisk”, ”vänster” eller… ja, ”woke”. Den stora hjärnan bakom detta var den bindgalne propagandaministern Goebbels. Goebbels huvudsakliga attackhund var konstnären Adolf ”Mästaren av det tyska könshåret” Ziegler.
På den ökända naziutställningen Entartete Kunst, (”Degenererad konst”), ställdes Franz Marcs tavlor ut, tillsammans med 700 andra verk. Avsikten var att håna konstnärerna.
Många av Marcs verk överlevde dock regimen. Nazisterna sålde mycket konst för att samla ihop pengar (Tysklands finanser fullkomligt BLÖDDE under hela Hitlers regering). Många av Franz Marcs tavlor klarade sig även eftersom de hamnade i Goebbels och Görings omfattande privata samlingar.
Otroliga mängder annan konst förstördes dock av Nazisterna (och många konstnärer mördades).

Adolf Ziegler förlorade med tiden sin position som partiets ”Pinselführer”, eftersom han anklagades för ”fredssträvanden”. Han skickades till Dachau, men benådades därifrån.